resa hudlös

Hudlös på tåget mellan malmö och göteborg, runt den hudlösa kroppen en aura av katastroftankar, katastrofkänsa. I sätet framför en skrikande, skrattande nappande 2-åring, den totala hudlösheten gör det omöjligt att värja sig och tårarna stiger vid varje så välbekant barnljud. Känner mig överraskad, överrumplad över att de ljud som jag tycker är min dotters kan åstakommas av vilket barn som helst och över intensiteten i mina mammareaktioner.

Hudlös sträckläser jag Ann Heberlein, om en resa som handlar som handlar om att lämna sitt barn på riktigt, och jag gråter och gråter så diskret jag förmår, torkar, blinkar, blinkar, blinkar, snyter mig, låter håret falla ner för ansiktet.
Allt förvärrar och försvårar, min hudlösa kropp kan inte värja sig mot detaljer. Mannen på min vänstra sida som påminner mig om min pappaa, en ren sträv doft från hans jacka, snälla ögon något i rösten.. Barnljuden framför mig, bokens sorg som gör ont, kan inte värja mig eller hejda mig.

Damen bredvid är norsk och vänligt men jag vill inte. Har ingen lust till möten, samtal, människor, sånt som är fint att vilja, utvecklande.
Jag vill sånt förr när jag åkte tåg, inte längre.
Vill bara möten med dom jag redan älskar. Orkar inte ta in, förundras och förföras av livsöden.
Endast i textform.

Kommer hudlös fram till göteborg och boken är slut, sista sidan och jag är utslängd i verkligheten vimmelkantig av upplevelsen att läsa en roman från pärm till pärm, så länge sen. Ett annat liv. Utan henne. Som jag gråter över att åka ifrån nu. Tänker katastroftankar kring, tänk om något händer mig, händer henne. Någonstans anar jag att det bara är början, att det här med att vara förälder kommer att vara så hårt och svårt så många gåner. Bara början....

Näsdukar och servetter slut, droppar på fleeceärmen, ingen som ser på tomt värmlandståg. Tung, tung snö utanför fönstret och inuti lusten till orden och tangenterna. Känns retfullt att något måste göra lite ont för att vilja skrivas, att vardagen utan avbrott som jag älskar och är glad att jag älskar inte räcker till för att vilja skriva något alls, inte minsta lilla.
Jag väljer ändå vardagen.

Men jag känner mig plötsligt väldigt trött.

döden döden

Jag vet inte om någon fortfarande läser, men jag antar att det spelar mig ganska liten roll, jag har ju aldrig bloggat för massorna, jag vet inte för vem eller vad jag har bloggat, antagligen för att jag tycker om att se mina egna ord på skärmen. Och jag lever fortfarande gott på gamla komplimanger.

För första gången är det med ett litet stråk av oro som jag välkomnar hösten. Redan nu i Augusti är mörkret utanför fasadbelysningens bleka ljuskägla så oerhört kompakt. Sen vi flyttade in i April och storögt betraktad de fantastiska explosionsartade skiftningarna i trädgården och det omgivande landskapet har det känts så fantastiskt självklart att bo och leva här, men jag vet inte hur det kommer att kännas med den första snön och halka och mörker mörker mörker.

Här finns inga gatlyktor.

De ljusa nätterna är mörka nu och rapsen är skördad liksom sockerärtorna och igår kände jag för första gången iår att det fanns ett stråk av kyla mitt i den brännande eftermiddagssolen, och jag tror nog iallafall att hösten kommer att bli fantastisk, alla fält som fått stubbfrisyr med anstrykning av silver och snart kommer de dova brända färgerna att explodera utanför våra fönster på samma sätt som grönskan gjorde i våras. Det blir bra. Det är bara det att jag alltid trott att trettioårskriser handlade om rynkor och vuxenfobi, och inte så mycket om döden. Jag vet inte ens om den här, nästan teatralt tonårsmelankoliska tankedragningen mot döden är min trettioårskris.
Men jag tänker mycket på döden plötsligt, det gör jag. Och jag blir lite rädd. Och när jag sitter på bänken i hörnet av kyrkogården med den vidunderliga utsikten över silverfälten så tänker jag att jag kanske vill begravas där, och att jag verkligen vill leva ett långt och lyckligt liv först.

Men vem vill inte det...

(Och ibland är det fortfarande så svårt att acceptera och förstå att inte du fick det.)

fjärde årsdagen

På den fjärde årsdagen bloggade jag inte. Jag glömde dig inte, men jag bloggade inte. Jag grät inte heller. Om man blir egocentrisk av att ha något som växer i magen så blir man upptagen av nuet och häret av att ha någon som ålar omkring på golvet på jakt efter sladdar och dammtussar och pappersinsamlingar osv

Funderar mycket på vad du skulle tyckt om huset. Gissningvis som alla andra, att det hus vi tillslut hamnade i var oerhört mycket bättre och finare än det huset vi tänkt oss från början. Så du skulle nog tyckt om det. Eller iaf tyckt att det passade mig och min familj. Det gör det också. Väldigt bra.
På bara några dagar har den söta lilla trädgården som skiljer huset från åkrarna och ängarna fullkomligt exploderat i grönska, men jag ska inte fördjupa mig i det eftersom jag aldrig varit någon stjärna på att skriva naturromantiska skildringar.
Annars har jag kastat bort den blå täckjackan som jag ärvde efter dig efter alla dom här åren. Det var lite jobbigt, fastän jag vet att du hade velat att jag skulle kastat den för länge sen, eftersom den var helt trasig. Det är skönt att du inte gillade att spara på massa grejer, att du försökte övertala mig att kasta skräp, jag tänker på dig när jag är tvungen att rensa, att du skulle tyckt jag är duktig när jag slänger, det gör det svåra lättare.

I vissa saker sitter det dock för mycket minnen, även om sakerna är trasiga, det gör det lätta svårare..

tre år

Detta är mitt tredje blogginlägg på årsdagen av din död.
Tre år har alltså gått.
Jag vet inte vad jag ska skriva idag. Man blir så egocentrerad av att någon bor och växer i ens mage, någon som kan vinka ivrigt mot en från en ultraljudsskärm. Jag vet inte vad du skulle ha att säga om saken. Jag vet att du skulle tyckt det var förskräckligt att jag fryser så mycket, men jag sover med duntofflor på, duntofflor som jag en gång gav till dig i julklapp eftersom du frös. Så jag tänker på dig varje kväll när mina fötter glider ner i dom .
Mörkblå duntofflor med vita stjärnor på.
Från Åhlens...
...Och det räckte ändå med att skriva lite om duntofflorna för att tårarna ska börja rinna. Jag gråter fortfarande ibland av Seinfeldt och av duntofflor, skavsår och saknad. Även om det inte är lika ofta nuförtiden så händer det fortfarande.

att vända hem

Mellan Uppsala och avesta satt det en tant snettmittemot mig på tåget hem. Hon hade just sådana där kinder som jag drömmer om att jag ska få en gång, precis som jäst vetedeg som rynkats av att något petat i den. Stoppat i ett russin kanske. Så säckar den liksom ihop lite där vetedegen, men bara precis där. Jag tror sådanna kinder måste vara det mjukaste man kan ta på. Hon hade också så snälla ögon och hon tittade rakt på mig varje gång jag såg åt hennes håll och något var det i mig som redan var så nära gråtgränsen att jag vände ansiktet mot rutan, mot landskapet utanför men liksom snälla ögon och vetedegskinderna var det något med det vackra utanför som gjorde att jag inte kunde hålla ihop utan svämmar över av hemvändarnostalgiska tårar som jag gör mitt bästa för att torka bort hela tiden på det fullpackade tåget och allt men tanten ser. Jag vet att hon ser. Och hon ler litegrann och jag torkar och torkar. Diskret.

Kanske är det inte en slump att det är första gången på många år som jag bestämmer mig för att gå ut på juldagen i min lilla hemkommun. Juldagen. Hemvändardagen. Och jag tror inte att det är någon slump för det är första gånger som jag känner att jag är en hemvändare, att jag vänt hem och att jag står litegrann för min längtan hit, där någon doppat varje trädgren och grässtrå i vispat ägg och sedan i strösocker så att det välkommnar mig som ett sagoland, vackert skulpterat i hundra nyanser av glitter och vitt.

Jag vet inte heller om det var en slump att jag efter mitt hemvändande ger mig av till göteborg med något litet och hoppfullt i bagaget, precis som en annan gång. Den här gången köpte jag inte en almanacka att anteckna eventuella besvikelser i.

människor, färger

Senaste tiden har jag tänkt mycket på vad jag tycker om människor. Inte några särskilda människor alltså, utan människor som fenomen. Invändningen mot hela det resonemangen kan såklart vara att fenomenet människor består av en stor bunt särskilda människor. Men vem bryr sig.

Jag hade en teori om att det hade med ljuden att göra. Människoljuden. Jag kom på mig själv med att älska människor när jag hade mp3-spelaren med musik i öronen. Verkligen jättemycket tyckte jag om människor då. På bussen, på värnhemstorget, längs cykelvägar och i kungsgatans allé och på coop tyckte jag om dom. Men min teori höll inte, för i kommentarsfunktionen, i bloggar och på nyhetssajter, där låter inte folk, där behövs ingen musik för att stänga bort några ljud. Och ändå är människor förskräckliga där. På ett kallt, lysrörsvitt och tröstlöst sätt, som får mig att vilja göra sönder något, bända loss A och mellanslag och 8 och * från tangentbordet tillexempel. Kanske bända loss ännu fler tangenter från alla som sitter och skriver argt och elakt och ogenomtänkt och platt, om "dagens samhälle".

På jobbet är allting som ett litet universum med människor som jag också pendlar mellan att älska och avsky. Helt ärligt känner jag oftast en ganska innerlig kärlek för en stor del av mina kollegor, också de som jag kortare stunder blir sådär isblått frustrerad på. Eller om det är mer orange den är, frustrationen.
Underligt nog så inkluderar jag aldrig barnen på jobbet i dom här funderingarna om mänskligheten. Jag vilar ganska trygg i den sköna förvissningen att dom, som bits och rivs och sparkas, ändå så tydligt gör så gott dom kan. Det är ju definitivt mer än man kan säga om människor i stort.

en elegi

Det var något som jag skulle skriva här idag tänkte jag. Någongång under dagen kom jag på en mening som blev så bra så jag ville ligga med den, eller åtminstone skriva upp den, men jag gjorde varken eller och nu har jag ingen som helst aning. Försöker tänka vad jag gjort under dagen, jag har en känsla av att det var utomhus och under första halvan av dagen, men jag får inga ledtrådar. Jag tänker att kanske var det något om träden och löven och hösten och frosten men det var det inte och inte om Bob Hansson heller, det var något enkelt som bara råkade vara viktigt och fint. Så är det med det viktiga och fina, det sveper genom huvudet, rasslar ut genom det torra röda hösthåret och är försvunna igen.